Gotlands läns nya tidning – 5 juli 1860, sida 2

Som ett fult barn sällan blir smekt af någon annan än far eller mor, så var det heller ingen annan än Ebba, som smekte Clara; hon ville med sin ömhet och kärlek gifva det arma barnet (som hon kallade henne) ersättning för den köld, hon rönte af andra, och mest smärtade det Ebba att se den oförklarliga motvilja, som Alfred hyste mot Clara. — Jag kan ej begripa, — sade han ofta, att jag har så svårt att fördraga det barnet. Kanhända, — tillade han smekande, i det han omfamnade sin maka, — att jag är svartsjuk på den myckna ömhet, du egnar henne. Andtligen var det beslutadt att Clara skulle inackorderas i ett presthus sex mil från hufvudstaden, för att fulländas i sin uppfostran, emedan Ebba ännu var för ung att dana en så gammal flicka, samt hon ganska väl visste att Claras nycker och sjelfsväld blef tillgifvet, då hon bönfallande nalkades den goda beskyddarinnan. Alfred och Ebba följde henne till sitt nya hem, der utom prosten och prostinnan en gift hjelpprest, hvilkens hustru hade varit guvernant, och tre flickor, jemnåriga med Clara, utgjorde en familj. Ebba saknade mycket Claras sällskap och ångrade sig att ej på närmare håll hafva skaffat henne någon plats. — Det är bra som det är, — hade Alfred då skrattande svarat, — ty nu kan jag väl få behålla dig litet för egen räkning.