Gotlands läns nya tidning – 28 juni 1860, sida 4

är då ni, engel, som förljufvat de sista stunderna af mitt lif; det är ni, som sändt mig så mången läskande dryck, så månget läkemedel till lindring i mina plågor; det är eder jag har att tacka för den mjuka rena bädd, i hvilken jag hvilar; utan er hade min arma kropp iännu legat qvar på det hårda golfvet, endast höljd af en usel matta. Gud välsigna och beskydda er! — Tack för er önskan, — sade Ebba med tårar i de milda ögonen och fattade den sjukas hand. — Jag har gjort intet; det är Gud som gifvit mig medel att lindra edra plågor; säg, hvad önskar ni? — För mig sjelf intet mer, — svarade den sjuka, — men mitt barn, mitt arma barn! — Henne skall jag vårda, — tröstade Ebba. — Gud jag tackar dig! — stammade den lidande, — jag föll... du straffade, men du har nu förlåtit. En from och ren engel sitter vid min sida; en engel som du skickat att skydda mitt barn, det är beviset att jag är bönhörd; nu vågar jag med förtröstan hoppas på din nåd, fader! blicka mot din himmel; nu vågar jag hoppas på min förutgångne makes återseende. — Tala ej så mycket, — bad Ebba, — ni anstränger er; jag är hitkommen för att lugna er 1 anseende till Claras framtid, och att, om ni så önskar, föra henne härifrån hem med mig, tills jag far skaffa henne ett passande ställe, der jag kan låta uppfostra henne såsom jag önskar. Åfven för er har jag ombesörjt plats på lazarettet, der ni kan bli vårdad.