Gotlands läns nya tidning – 28 juni 1860, sida 4

— Tack! — svarade den sjuka, — men för mig äro minuterna räknade. Stadna några ögonblick och låt mig begagna mina sista krafter för att tala vid er; kanhända Gud är så nådig och låter min ande flykta, medan mitt barns beskyddarinnas hand ännu omsluter min. — Jag blef vid nitton års ålder en fattig men redlig landssoldats hustru. En hastig död bortryckte honom straxt efter Claras födelse, som inträffade ett år efter vår förening. Med mitt späda barn på armen vandrade jag till Stockholm för att söka mig tjenst. Jag var ung, skön och oerfaren; ödet förde en qvinna i min väg, som erbjöd mig sin vänskap; hon införde mig på förderfvets bana; jag följde hennes råd och går derföre vid tjuguåtta års ålder vanställd till själ och kropp en förtidig död till möte. Besinna då mina qval på plågans läger, der Gud nådigt öppnade mina ögon, att nödgas tänka attlemna mitt barn i samma qvinnas händer, som vållat mitt förderf .. det var henne, som Clara benämnde moster ... men nu dör jag lugn, förvissad om Guds förlåtelse, då han i min sista stund genom er sänder mig tröst och hugsvalelse. Nu följde en stund af högtidlig tystnad. På en vink af Ebba knäböjde den lilla Clara vid modrens läger; långsamt slöto sig dennas ögon, andedrägten blef kortare och hjertats slag blefvo färre, men ännu en gång uppslog hon de brustna ögonen, fäste dem på Clara, derefter på Ebba,