— Om restaurationen af Kalmar slott berättar K. P.: Af slottets många rum och salar äro de flesta af tid och åverkan så illa medfarna att endast tomma väggarne återstå. De 4 s. k. kungliga rummen (sängkammaren, andiens, drabantoch matsalarne) äro de enda hvilkas prydnader till någon del motstått förödelsen, ehuru äfven dessa för några år tillbaka visade den besökande endast grånade väggar, utan några tydliga färger eller sigurer. Vandalismen hade gjort allt att förstöra äfven det lilla som återstod. Främlingar hade skurit stycken ur den präktiga trämosaiken till minnen af sina besök och öfverallt inristat sina namn; de vackra alfrescomålningarne hade blifvit öfverstrukna med kalkrappning. Det måste således förvåna hvar och en, som för en 4 eller 5 ar sedan såg rummen, att nu se huru väl det lyckats återställa de illa medfarna prydnaderna i deras ursprungliga skick. Men som sagdt är, det har lyckats öfver all förväntan och arbetet länder lika mycket ledaren, professoren Scholander, som utföraren, hr Pettersson, till heder, för att icke nämna dess ifrige befordrare, öfverintendenten Anckarsvärd. Vi vilja försöka att gifva läsaren en skildring af den nu snart fulländade sängkammarens utseende. Rummet är icke stort. Det har omkr. 10 alnar i höjd, ungefär lika bredd och något större längd. Taket utgöres af upphöjdt rutverk. De framstående partierna äro prydda med fina träskulpturer, föreställande frukter, blommor ete. Bottenrutorna äro inlagda i figurer af olika träsorter, på samma sitt som väggarne. Dessa sednare äro till en höjd af cirea 6 alnar beklädda med träverk. Basreliefen är af gips, hvars upphöjda figurer bilda en munter jagttafla, enligt sägen ett minne af det tillfälle, då prinsen, sedermera konung Erik XIV, vid en jagt på Oland, blef kullkastad af ett vildsvin, men räddad undan den öfverhängande faran genom en af sina jagtsvenners hurtighet, hvilken sedermera skall blifvit adlad under namnet Svinhufvud. Träverket nedanföre utgöres af speglar, särskiljda medelst refflade, mörka pelare, med korinthiska kapitäler. Hvar och en af dessa speglar företer, under sin finpolerade, glänsande yta, en tafla, som skulle kunna försvara sin plats i det utsöktaste konstgalleri. Den, som icke sett något dylikt, kan svårligen föreställa sig att både till teknik och färger så fulländade taflor kunna åstadkommas genom blotta sammanfogandet af träbitar. Men inga andra hjelpmedel äro här använda. Det blir måhända lättare att förstå möjligheten af ett sådant konstverk, då man erfar hvilken mängd af olika träsorter, som här erfordras och med hvilken omsorg de måste uppsökas. — Ännu en orsak till glädje för fosterlandsvännen ligger i det förhållande att endast inhemska träsorter äro använda (hufvudsakligen ck, lönn, ask, valnöt, alm, alrot, plommon, en, björk och af allmogen s. k. spelbom, vegeltorn och brakved). Men den färgskiftning, som alla dessa olika träsorter erbjuda, har här ej varit tillräcklig. Man har måst anlita olika arter af samma träd och till och med artens nyanseringar under olika förhållanden. Så t. ex. företer eken flerfaldiga till färg och utseende skiljaktiga prof. Man har begagnat sådan som legat under längre tid på sjöbotten; sådan som uppgräfts ur mossar, der befintlig jernmalm gifvit den mörk färg, närmande sig ebenholtz; gammal anfrätt ek, vid ytan och invid kärnan o. s. v. Inga med pensel anbragta färger kunna vara mera klara, bjerta och omvexlande än