— En soluppgång i norden är ett skönt, ett herrligt skådespel, fullt af poesi, rikt på oändlig skönhet. Solen kastar sig icke här ögonblickligt, likt en utskjuten glimmande kanonkula, upp ur nattens mörka sköte, upp på himlahvalfvet: hos oss utvecklar den sig stilla och sakta, som kärleken i en ung, sjuttonårig flickas barm. Morgonstunden hos oss är hvarken natt eller dag, och ändock skönare än båda. Nattens drömmar hvila ännu qvar öfver jorden, men förklarade af den jungfruliga, milda glans, som bebådar solens annalkande, af denna glans, som är skenet af dagens förutflygande dufvospann, denna glans, som är solens doft, ljusets lätta fladdrande andedrägt. — — IIvar och en, som har sinne för