Jöns satt på en sten med sina begge hundar bredvid sig, och såg tankfullt till den trakt, hvarifrån de kommit. Lasse, som aldrig såg tillbaka, utan endast framför sig och längt sade ifrigt till Stockholm att få göra lyc cka, vände sig till Jöns och sade: Hvad lipar du efter din oxe, icke kommer Lisa efter dig! — Oxe är inte smi ädenamn, oxen arbetar ärligt, utan lön, så länge han lefver, och med sin död föder han vårt lif. Jag vånnar jag vore en oxe, då kunde de slagta mig. — Det der ärliga, trogna arbetet lönar sig hvarken för oxar eller menniskor; dum är den som vill gå och slita ondt som en oxe hela sitt lif och ändå till slut stupa. Nu har du gått i 7 år, som Jacob hos Laban, och tjent för bara maten, i hopp att få vackra Lisa till hustru, men det slog slint. Enfalldig! ingen bonddotter tar till man en fattig dräng, hur styft han än arbetar, när hon kan få en rik bondson. Sådana äro flickorna, derföre har jag aldrig brytt mig om dem. — Ack, Lisa ville nog ha mig, men hennes far! .... — De skylla alltid på far — men jag vet nog hvad de tycka mest om: Det samma som vi karlar, gods och guld. Derföre skall en fattig pojke icke göra som du, börja med att fria till en flicka, ty det lyckas icke, utan man skall söka att bli rik först, sedan kan man taga hvilken flicka man helst vill. Såg du inte hur alla jäntorna, Lisa också, sjoskade och myste it Riks