lockar, och öfverst på hjessan satt en välllig krona af förgyldt silfver. Solskenet lyste på kronan och en frisk, kraftig själ ur flickans ögon. Bakom henne gick en liten torr gumma i grofra yllekläder och mörkt huckel på hufvudet. IIon bar ett paraply, till värn bade mot solsken och regn. Bruden gick fort framåt med kraftiga hen, högt uppskört: id, för att icke fläcka sin hvita kl: ädning, men på en vink af gumman, stannade hon, släppte ned klädningen, och antog en slags ställning midt på vägen framför mig, s slog ned sin frimodiga blick, och såg allvarligt på jorden. Hvart skall bruden taga vägen ? frågade jag, då ännu obekant med bruket. Bruden teg, men gumman, som höll paraplyet öfver henne, sade: Hon går, lilla IIerre! Det ser jag, men hvarföre 2X Jo, svarade gumman, och öppnade sin tandlösg a Spr: iklada, hon går brud. Det är så seden på Wermdön, att brud går omkring i alla värdar och visar sig; tolket har ej tid här att gå och se bruden, der hon finnes, såsom på andra ställen, utan hon går sjelf omkring och derföre brukar hon få i all: a gardar något till bröllopet och bosättning, och jag får alltid i hvar gård en kaka bröd för mitt hå svär. Är hon icke vacker, Herre lilla? Si tockna vackra ögon, si tocken vacker klädning hon här, si på guldkronan, och se om hon icke har rätt att bära den, hon är så smärt: — som jag var, när jag gick brud i min ungdom.