barn, flera mil ut till båtarne i hafsbandet, för att göra sin fångst. Lyckas den, som icke alltid händer, så gäller det gedan att med alla krafter ro 5, 6 mil till staden, ofta i motvind och hög sjö. Det är en fröjd att vara med på en sådan siskarbåt, och se huru både män och qvinnor kämpa modigt mot oväder och våg, och sitta helt lugna i stormen, fastän det fräser om kölen på deras till utseende bräckliga bätar. Somliga ro vår och höst ända upp till Upsala och andra Mälar-städer med strömming, som de byta ut mot råg, då de gerna vilja hafva dubbelt med råg mot strömming. Jag vandrade ep dag för flera år sedan på Wermdön, på en romantisk väg, med ett höst lundbevuxet berg på ena sidan, och hafsviken på den andra, då jag fick ett sällsamt möte. Det var tidigt, på en klar, något blåsig höstmorgon. Det hade regnat om natten, så att stora vattenpussar stodo här och der på vägen. Två qvinnor kommo på landsvägen, liksom seglande i blåsten. Den ena var en lång välvuxen, smärt flicka, med rena, Svenska anletsdrag, något blek, men med friska hallonröda läppar, stora, lugna blå öson, och ett särdeles rikt, mörkt hår. Ilon var utstyrd som brud, i en klädning af hvitt, s. k. Engelskt skinn, prydd med allehanda brokiga band, och ett vidlyftigt skärp, som kunnat tjena till vimpel på en skärbat. Det vackra håret låg dels flätadt, dels svallade det kring kinderna i rika