Gotlands läns nya tidning – 14 juni 1860, sida 2

Och hon bars till grafven; två tunga tårar rullade utför den dystra mannens kinder; och i prestgården var det tyst och ödsligt; solen i huset var nedgången; den var gången till hemmet. Natt var det, en kall fläkt strök öfver pastorns hufvud, han slog upp ögonen och det var, som sken månen in i kammaren, men månen sken icke; det var en skepnad, som stod framför hans bädd; han såg sin förbleknade makas ande! hon blickade så svårligen bedröfvad på honom; det var, som ville hon säga något. Och mannen reste sig halft upp och utsträckte sin arm mot henne: äfven dig är den eviga friden förmenad? Du måste plågas? Du, den bästa, den renaste ? Och den döde rörde sitt hufvud till ett ,ja, och lade handen på sitt bröst. . Och kan jag förskaffa dig lugn i grafven?4 ,JaX, ljöd det. ,Och huru? sir mig ett hår, blott ett hår af syndarens hufvud, hans, hvars eld aldrig skall utslockna, hans, hvilken Gud skall förskjuta till en evig pina i helvetet. ,Ja, så lätt måste du kunna förlossas, du rena, du fromma! svarade han. Så följ mig! sade den döde. Det är oss så förunnadt: vid min sida sväfvar du hvarthän din tanke vill; osedda af menniskor, intränga vi i deras mest fördolda skrymslor; men med säker