Gotlands läns nya tidning – 14 juni 1860, sida 2

sammanflöte, der funnes ingen mark; de sjönko och sjönko i en evig tystnad. Det var redan grusligt bara att höra beskrifningen; men pastorn talade det af fullt hjerta; och allt kyrkofolket var helt förskrämdt. — Men derute sjöngo de små soglarne så förnöjdt, och solen sken så varmt; det var, som sade hvarje liten blomma: ,Gud är så omätligt god emot oss alla. Ja, derute var nu alls ej så, som pastorn predikade. Om aftonen, när tiden var inne att gå till sängs, såg pastorn sin fru sitta stilla och tankfull. Hvad felas dig? frågade han henne. yJa, hvad felas mig, sade hon; ,det felas mig att jag icke kan rätt samla mina tankar; jag kan ej rätt fatta det du sade, att det ges så många gudlösa, och att de skola brinna evigt; ack, huru länge! — Jag är blott en syndig qvinna: men aldrig skulle jag taga på mitt samvete att låta äfven den största syndare evigt pinas, och huru skulle då den kära Guden kunna det, Han, som är så oändligt god, och som vet huru det onda nalkas både inoch utifrån? Nej, det kan jag ej tänka mig, ehuruväl du påstår det! Det var höst, löfven föllo från träden; den allvarsamme stränge pastorn satt vid en döendes bädd; en fromt troende slöt sina ögon; det var bastorns hustru. Finner någon ro i grafven och nåd hos sin Gud, så är det du! sade pastorn; och han korslade hennes händer och bad en bön för den döda.