Gotlands läns nya tidning – 7 juni 1860, sida 4

— Bravo! ropade kamraterna och klingade med de långa svärden, hvilka blänkte mot den nedgå om ende solen som flammande ljungeldar. Den lilla truppen satte sig nu i rörelse, men blef vid första steget hindrad af juden, som kom till dem i en högst bedröflig ställning. Han hade varit så upptagen med sitt arbete, att han ingenting märkte förrän ryssarne ankommo. Och när han nu försökte att fly åt skogen, blef han hindrad af en smattrande gevärssalfva, som pep omkring hans långa öron. Han hade derför intet annat råd än att fly till svenskarne. Med fladdrande hår och skälfvande lemmar stod han nu framför bussarne och pladdrade så här: — Jag är Pohlack ... Svenskar och Pohlackar äro goda vänner ... Jag begär ert beskydd mot de leda, de grymma, de omenskliga ryssarne ... Hvart skall jag taga vägen i min stora ångest och bedröfvelse? — Ilär skall du sa lugn! sade Dunder och öppnade ena gafveln på sin stora trumma. Juden trodde, att det var ett tomt vinfat. IIan skyndade derför genast in, och Dunder stängde trumman, hvarefter han kastade trumremmen öfver sina bredra skuldror. — Med Gud och kung Karl! ropade Dunder, och gick modigt framåt mot den talrika fiendeskaran. Man har anmärkt, att trumpinnarne voro i en jemn rörelse och att slagen voro nästan härdare än vanligt. Tram, tram, tram! ljöd det, så att marken gungade under deras fötter. Ju närmare