då han anshasjar säkra löftesmän strider både emot Bancoreglementet och hittills antaget bruk. Det aldra bästa och naivaste uti Hr N—ns gensvar är dock onekligen förklaringen att han med sitt anfall emot Lånekontorets direction åsyftar allmänt väl och rättelser i felaktiga åtgärder. Man finner häraf huru öfrerspända tankar UIr N—n tyckes hysa om sin personlighet, enär han anser nedsättning af beloppet uti en sin creditiv-ansökan eller afslag å en sin låneansökan fela emot allmänt väl, hvilket således efter Ilerr N—ns åsigt lärer vara liksom förkroppsligadt i hans person. Ins. hade eljest förmodat att allmänheten icke brydde sig om huru Hr N-s låneaffairer bedrifvas, såsom en honom enskildt angående sak, och att han egentligen tagit till orda för att verka bifall åt tillämnade låneansökningar; men långt ifrån sådant; denne oegennyttige man strider blott för det allmännas väl, hvilket IIIr N—n tyckes anse stå i fara, om en hans låneansökan ej skulle blifva beviljad. Liksom Ur N—n ställt sina motiver för angreppet emot Lånekontorets direction i den aldra ljusaste dager, har han deremot påbördat ins. de aldra gemenaste såsom afsigt att skada Hr N—ns credit, att personligen förnärma honom m. m. Om det är ins. tillåtet att sjelf förklara sina motiver för svaret å Ur N—ns angrepp, så voro de helt enkelt endast att försöka tillbakavisa ett, i insändarens tanke, orättvist och dertill ganska oddelt anfall emot frånvarande personer och aflidnas minnen samt att villfara den utaf Gotlands Tidnings Red. yttrade uppmaning. -IHr N—n tyckes alldeles förglömma att han sjelf är den utmanande och att han sjelf käckt utkastat den stridshandske, som insändaren endast upptagit. Slutligen må det ej lemnas oanmärkt att IIr N—n sjelf uppställer den grundsats att Lånekontorets ändamål är förnämligast att bespringa de mindre bemedlade företagsamme indlustriidkande — icke den rike; men är det nu så som lIr N—nmn påstår och derom han med bistånd af Gotlands Tidnings Red. vill öfvertyga allmänheten, att Ir Nn utöfver skulder äger 107,500 Rdr lemt, så måste ju Ir N—n, åtminstone på Gotland, räknas till de rika, samt i följd deraf Lånekontoret handla i fullkomlig öfverensstämmelse med den af honom sjelf framställda åsigt, derest kontoret företrädesvis lemnar lån åt de mindre bemedlade och låter den rike Ur N-n för dem stå tillbaka. Hr Nn har ej kunnat förneka att han, såsom det berättats, begagnat sig af en tjenares namn på en vexel, hvars belånande afslagits; Hr N—n har medgifvit att R—L1ls egendom fr intecknad för 90,000 utan att styrka att något af detta inteckningsbeloppet är vordet dödadt; ins. har visat att egendomen kostat Ir N—n ej mera än 92,132 Rdr Bmt. Ilr N—n har ej visat riktigheten af den yttrade förmodan att då han 1859 inkommit med ereditiv-ansökan ereditiv-fonden varit öfver sitt belopp anlitad. IIr N—n har visat sig här å landet äga annan förmögenhet än IÄ—Is egendom jemte lösören; och således qvarstå, oaktadt allt Hr N—s ordande, alla insändarens uppgifter ovederlagde. — — — — —