Gotlands läns nya tidning – 7 juni 1860, sida 4

han kom fienden, desto skarpare blefvo slagen, hvilka slutligen blefvo så hårda, att trumman remnade i tu och juden sprang derur. Han var i detta ögonblick ryslig att skåda. Det röda håret stod rakt på ända, ögonen voro blodsprängda, näsan sönder och kinderna gulbleka som tvenne vaxstaplar af den holländska sorten. Han var dessutom så förvirrad, att han sprang rakt emot fienden, under det han dansade den första polkett, som har varit synlig häri verlden. Vid denna syn blefvo de vidskeplige ryssarna alldeles förstenade af fasa. De gjorde i tysthet korstecknet och flydde i största oordning sina färde, emedan de voro fullkomligt öfvertygade om att Dunder släppt Hin Håle ur trumman. Den lille juden figurerade slutligen åt skogen, och har efter den betan aldrig varit synlig på något plundringståg; hvarför vi rekommendera en dylik trumkur åt alla menniskor, som äro behäftade med en oloflig fingerklåda. Emedlertid voro de tappre bussarne räddade ännu en gång, och marscherade välbehåällna till kung Karl, som skrattade högt åt äfventyret och befordrade Dunder till trum-major — en utmärkelse, som han alltid uppbar med heder, hvilket bevisas bäst af följande strof, som ännu står qvar i ryssarnes litania: rån kung Karls trumslagare bevare oss milde Herre Gud!