t helt annat att tänka på, hvilket härledde rån följande omständigheter. Några af de flyende ryssarne hade ett stycke från valplatsen träffat på ett nytt regemente af sina vänner. För dessa berättade de i största korthet hur olyckligt striden aflupit, samt huru ringa till antal de öfverblifne svenskarne troligen måtte vara. Befälhafvaren beslutade genast att hämnas. Nu var han fullkomligt säker på seger, emedan han befallde öfver minst ett tusen man, och huru tappra de svenska bussarne än månde vara, skulle de säkerligen få bita i gräset för denna massa. Han fann det likväl rådigast att gå försigtigt till väga. Tre hundrade man fingo order att smyga sig genom skogen och bilda en kedja kring valplatsen och svenskarna. på det att ingen måtte lefvande undkomma. Sjelf skulle anföraren med hufvudhären rycka fram på slätten och göra ett lysande slut på affären. någo sig I Allt detta verkställdes i största tysthet. Våra bussar sutto i godan ro ända tills de voro kringrända på alla sidor, då de blefvo störda af ryssarnes vrålande härrop. Dunder reste sig längsamt upp och kastade en pröfvande blick omkring sig. Han slog sedan ett slag på trumman, och sade: — Kamrater! Jag ser granneliga hur det ir fatt. Vär sista stund är kommen; men in i döden vilja vi strida för kung Karl och gamla Sverige ... Modigt feamat till seger eller undergång! ... Skam i den som låter fånga sig lefvande.