ket önskligt om umgänget och tankebytet med föräldrarna vore långt mera liflig, en ledning för lärarne vid de ungas uppfostran som är oundgängligen nödvändig. Visserligen tycker man och väntar, att allmänheten och hvar och en som har vilja och sans för samhällets förädling, samt att isynnerhet alla skol-ungdomens föräldrar, fäder, mödrar, syskon då åtminstone vid läroverkets offentliga examina gerna skulle infinna sig. Nu klaga gamla skollärarne, att de under 10, 12 år som de handledt flera gossar, ännu aldrig blifvit om dessa tillfrågade af deras föräldrar, hvilka stundom ej heller nånsin besökt ens skolans examina. Några aktade undantag finnas lyckligtvis; men nämnda oförsvarliga liknöjdhet måste ju nedstämma och skada både lärare, ungdom, hela undervisningsväsendet och folkets uppfostran! Man förstår ej sådana menniskor, deras känslor och begrepp, menniskor, dem Gud välsignat med förhoppningsfulla barn. Kan det väl finnas ett skönare föremål för en dödligs öga och hjerta än det af en liflig ungdom, som, högtidsklädd och glad, med eld i ögat och hjertat klappande af oskuldens fröjd, i det blomsterprydda examensrummet och i kära anförvandters närvaro får visa sina långsamt förvärfvade betyg och det långa arbets-årets frukter! En sådan föräldrarnas närvaro vid examina är ock fägnande för lärarne samt från samhällets sida den ende egentliga kontrollen på deras verksamhet; den höjer samfunds-andan och sinnet för allmän ordning. En kontroll också är visserligen önskade besök under lektionerna, afgångna lärjungars framgång och duglighet (såsom nu, då af sju till Uppsala dimitterade ynglingar, alla hederligen genomgått sina prof) samt den allmänna läse-ordningen, som är offentligen anslagen i skolans förstuga (en sak som i månget läroverk kan vara mycket behöflig), der hvar och en kan se både timmen då hvarje lärare skall vara på läro-rummet och hvad ämne han der föredrager. Men vill allmänheten icke följa skolans arbeten och utveckling, så må man ock lemna kritiken, som då är utan all grund. Från detta helsosamma deltagande för skolans angelägenheter må barnens närmaste och vänner icke tro sig undskyllade dermed att de säga sig ej förstå t. ex. grekiskan, mathematiken, kemien, 0. s. v.; ty hvar och en förstår väl då svenska, kateches, bibliska berättelser, äfvensom det mista af geografi, historia eller något lefvande språk? åtminstone kan man ju uppmuntrande och med välvilja se på ungdomens betygslistor, diarier, skrifböcker eller stil-öfningar. Ty modqers-ögat, äfven den obildades, eller den olärde fadrens närvaro i skolan, är der alltid en välsignelse! Dessutom är ju numera skolans nya hus, salar och prydliga inredning redan ett inbjudande skådespel; och helst vid examina bör det väl vara angenämt för alla att åskåda läroverkets allehanda samlingar, ungdomens försök i ritning, att se de hurtiga gymnastikoch vapenlekarna samt att höra declamations-öfningarna och de vackra friska rösterna, helst vid slut-festen, som äro så hjertligt gripande. De faderliga uppmuntringsoch varnings-ord, dem Ephorus alltid ställer till de unge kristne och Landets hopp samt hela den allvarsamma religiösa slut-handlingen, äro ju redan för sig värda ett besök i lärohuset; så att, då ingen må undskylla sig med okunnighet i lärdoms-saker för att ej kunna deltaga i dessa bildningens så allmänneliga nöjen