Gotlands läns nya tidning – 7 juni 1860, sida 2

han fram lik en stormvind bland fiendehopen och röjde sig en blodig väg, ty Dunder hade ett eget sätt att slå på trumma. Många döfvade han med sjelfva skrällen, men ännu flera med de grofva trumpinnarne, som voro i en jemn beröring med fiendernas pannor. Han var derför högligen fruktad af ryssarne, som påstodo att han hade sjelfvaste Hin Håle i trumman. Dunder log och skrattade högt åt deras vidskepelse. Han var i fredens ögonblick en lustig ture, som hade många förunderliga sägner att berätta, hvarföre han var allmänt älskad af sina kamrater. . — Hallå, bror Dunder! utropade löjtnanten — kom hit och förtälj en kämpasaga medan tiden går. — Skall ske, nåd löjtnant! svarade Dunder och marscherade till fronten, der han satte sig ned på sin stora trumma och hof upp sin starka basröst, som genljöd i skogen likt en mullrande åska. Hans berättelse blef dock för denna gången ej läng. En stor siendtlig skara, den ingen räkna kunde, kom fram ur skogen på andra sidan af slätten, och närmade sig under vilda glädjeskri de fåtaliga svenskarne. Löjtnanten ropade genast: Framåt! och Dunder slog några trumhvirflar, hvarpå de båda härarna drabbade tillsamman, så att det skallrade kring berg och dal. Det blef en strid utan like. Ryssarne vore minst femton hundra man, försedda med kanoner och kavalleri. De kringhvärsde svenskarno på alla sidor; men dessa läto icke förbluffa sig.