Utan att säga ett ord fattade Carlander fru F-s hand, förde henne till dörren, öppnade den och skjöt henne ut, med de orden: — Ni kan fråga ihjel en frisk, ännu mera en sjuk. Dörren smälldes igen och doktorn återvände till Siri. — Vi äro nu allena och ni måste besvara mina frågor helt upprigtigt, eljest kan jag ingenting göra för er. Den sträfve läkarens drag hade Dlifvit betydligt blidare. Ni är mycket sjuk. Ert bröst är svårt angripet. Det onda har sin uppkomst från någon sorg. — Det är cannt, svarade Siri lakoniskt. — En hjertesorg? — Ja. — Kan ni ej få den ni älskar? — Hvilka äro hindren? — Han är död. — Hm! Ni är er mors enda barn? — Ja! — Och vill sörja lifvet af er. Siri teg. — Barn äro ett otacksamt slägte, mumlade Carlander och undersökte ånyo pulsen. Jag skall hafva mera förbarmande med er mor än ni och försöka att rädda ert lif. Vill ni bistå mig? — Ja! — Godt! Carlander reste sig upp, skref ett recept och sade då han stod i begrepp att gå: