Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1860, sida 3

sager mö, som satt många hjertan i brand, såg med en viss air sin bild, bestrålad af himlens diamanter, de tindrande stjernorna. Åfven månen, som också nyss återkommit från sin resa kring jorden, kastade en vänlig blick på sin medtäflarinna, med hvilken han flera gånger sammanträffat i fremmande länder, alltid medförande någon helsning till henne från hemlandet. Musikens toner ljödo från fartyget, like neckens toner i hafvet. Ingen anade, att det var introduktionen till en sorgmarsch, som spelades af fregattens egen musikkorps. På däcket stod en yngling och blickade i aftonens frid öfver vågen till en liten boning, som låg ej långt från stranden. Der bodde hans föräldrar och der var han född, och der — skulle han äfven dö. Var det blott derföre han kommit hem? Kunde han icke erhållit ett hvilorum i den stora graf, öfver hvilken han hade gjort sin färd? Han var en yngling, af naturen utrustad med goda anlag, älsklig såsom en Johannes, hvilket också var hans namn. Nu stod han försänkt i djupa tankar. En annan yngling, med hvilken han under resan knutit en trofast vänskap, hade äfven uppkommit på däck och satt sig vid hans sida. Båda hade ofta samtalat med hvarandra om hemmet, såväl det jordiska som det himmelska. Nu äro vi ändtligen hemma, tog den sistkomne ynglingen till ordet. Icke i det rätta hemmet ännu, svarade den andre dystert.