Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1860, sida 3

Flickan och Göken. Du lille trejlige skogsprofet Som der på grönskande gren ses gunga, Mitt hjertas ljufva hemlighet Mig rigtigt lyster för dig att sjunga! Men först en fråga: du tiger ju För andra foglar dermed? — Coucou! Nåväl, så vet att jag älskad är Utaf en yngling så varm, så trogen; Men pappa påstår, prosaiskt tvär, Att hela subberten bär åt skogen ... Ån sen? — i skog, liten fogel, du! Irifs der ej kärlek? Coucou, Coucou! Ja visst, du! — Men! — nu är saken den, Att han, hvars dyraste jag är vorden, Har blott sin ära och kärlek — men och intet annat på hela jorden. ij mycken utsigt att snart bli fru Jag då väl äger? hvad sägs? Coucou! Hvad du är täck när du sjunger så, Till dig ej någonsin jag såg maken! Men... tiden lider... jag måste gå; Med din tillåtelse, rakt på saken! Vill sanningsenligt du svara nu På hvad jag frågar dig om? Coucou! IIun många år är det då bestämdt Att på min älskade jag skall vänta? Gud! kur jag darrar! — — det är ej skämt Så der på dörrn till sitt öde glänta... Nå, mitt orakel, hvad säger du? Jag lyssnar ... bäfvar... Coucou, Coucou! Två år! — Omöjligt, du skämtar blott! Ihw har du hjerta att så mig plåga? Helt visst ej riktigt du mig förstått... Jag nödgas då göra om min fråga: Hur många år skall jag ogift gå? — Coucoul — Din skälm, hör man bara på! Tänk om jag frågade än en gång, Den sista — skulle du väl det klandra? Ett år likväl är en tid så lång Att... Säg, hur länge skall än jag vandra? — Du svarar icke? — O, jag förstår! Victoria! brolloppet blir i år!