Clara visade just ingen omåttlig glädje, men icke heller någon konstlad likgiltighet. Hon egnade den varmaste gärd af beundran åt sin fästmans rika skänker. Plötsligen bleknade hon, och ett moln drog sig öfver hennes anlete, då hennes darrande händer ur korgen upptogo en broderad näsduk, från hvilken hon endast med möda förmådde höja sina blickar, för att frågande fästa dem på grefven. — Min fröken — sade den främmande unga flickan, närmande sig till Clara — jag är densamma lilla tiggarflickan, åt hvars mor ni skänkte den här näsduken. Grefven här hade den godheten att köpa den af oss och min mor lemnade sin adress. för att öfvertyga honom att näsduken ej varstulen. Älltifrån den dagen har herr grefven ädelmodigt sörjt för oss — till minne af er, min fröken, som han i tre år har älskat och till minne af ert goda hjerta. Den unga sömmerskan gret. Äfven Claras tårar flöto. Hon erinrade sig nu först denna händelse och fann huru hennes medlidsamhet hade bringat henne lycka. Då nu sällskapet lyckönskande trängde sig omkring henne, räckte hon handen åt sin trolofvade och sade: — Ack, jag började blott detta barmhertighetsverk, men du har fulländat det. — Du missunnar mig väl icke den lyckan? — frågade han, och såg henne i ögat med öm blick.