Norrlänningens ej sökta men funna lycka i Stockholm. Erik Persson i Nordantjäll i Norrland var nämndemansson, 25 är gammal, utmärkt vacker, lång och kraftfull, såsom en äkta Norrlänning egnar och anstår. Mången gång hade han kämpat med björn i skogen, fastän han ej ännu, liksom Frithiof, hade någon Ingeborg att skänka huden åt. Vid ett tillfälle, då han för ungefärligen 3 år sedan var i Stockholm, sökte några värfvare, utskickade från Svea Lisgarde, att få honom i sina klor; men Erik Persson hade, utom sina kraftfulla armar, ett hemman af sina goda 6 seland, och tyckte det vara vida trefligare att gå fri på sin ärfda jord, än att marschera i ledet; hvarföre han drack omkull sina lede frestare och for hem efter en god fogelmarknad i Stockholm. Erik var dessutom en stolt karl. Nästan alla hans förfäder hade varit nämndemän och kyrkovärdar, således hade han också sina anor. Hans förfäder hade alla äfven varit arbetsamma och redbara män. Erik Persson var respekterad af alla i byn för sin pålitlighet och sitt goda förstånd, samt en ögonfägnad för hvarje bondflicka i hans hemort, genom sitt vackra ansigte och sin outtröttlighet i polska och vals. För någon tid sedan for han åter till Stockholm med 2:ne fogellass och tog in som vanligt på .stora Helsingegården, känd i orten af alla fagelhandlare i Norrland. Dagen derefter stod han framför sitt öppnade fogellass i sin präktiga hundskinnspels och med hög, splitter ny hillermössa på hufvudet. Såsom vanligt, hade han god afsättning, ty det var ett särdeles nöje för Stockholms både mamseller och jungfrur att handla med,den vackra fogelkungen, så kallades han af dem. Erik hade lätt för att tala, men han hade också de krithvitaste tänder. Hastigt öppnade jungfrurna sina leder för en ung gentil dam, som nalkades lasset. Hon såg på orrarna och hjerparna och tyckte om dem. Hon såg också på fogelkungen, som stod med mössan i hand, och tyckte än mera om honom. Hvem skall jag få, som bär hem de här rara foglarne? frågade hon med en ton ljufvare än den skönaste fogels, ,kanske ni vill vara så artig och — Erik Persson var visserligen till en del bonde, men han var också den förnämsta kavaljern i Nordantjells by. Det gällde hans reputation. I ett ögonblick stod en af hans kamrater vid lasset, medan han sjelf omfamnade ett halft dussin tjädrar, utom en knippa hjerpar, och följde den gentila damen. Det bar af upp i ett stort hus vid Regeringsgatan. Lägg in feglarne i köket och kom in sen, så får ni betaldt, tillsade damen med ett leende ansigte den hurtige fogelförsäljaren. Erik Persson gjorde så och blef af en fin jungfru beledsagad till den sköna damens rum. Ni är ju hemma i Norrland? Ni är er egen bonde? Inte så? Må säga, nådig fru. Ni bergar er bra? ,Ahjo, så länge de goda åren varar, går det som sex att hangla sig fram. Författaren kan ej erinra sig hvad som vidare taltes; men det vet han, och vet det med säkerhet, att Erik Persson var sedan evigt förlorad för