Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1860, sida 4

till följande dans. Vid detta oförväntade tilltal rodnade den unga flickan af glädje. Grefve Blanct stannade qvar hos damerna tills fransäsen började och gjorde derunder några anmärkningar öfver den lysande festen, dervid ett samtal uppstod mellan honom och fru dOrsigny, men i hvilket endast hon deltog, medan Clara, med denna blygsamhet, som så väl kläder unga flickor, blott besvarade de frågor, hvilka ställdes till henne personligen. När orkestern spelade upp första tonerna till fransäsen, tog Horace Clara vid handen och förde henne till den af honom utsedda platsen. Han egde dock för mycken känsla af det passande för att nu begagna sin ställning och inveckla den unga flickan i ett förtroligare samtal, medan hon saknade sitt moderliga skydd. Derföre bevarade han hemligheten med näsduken, och Clara kunde således, utan ringaste tvång, hängifva sig åt nöjet af dansen. Hon gjorde det ock med sin ålders hela glädje och visade sig sålunda för Horace i ett annat ehuru ännu mera förföriskt ljus. Fru dOrsigny hade endast afvaktat fransäsens slut, för att fara hem; hon steg upp så snart hon såg Clara vid grefvens hand återvända. Efter att hafva vördnadsfullt bockat sig, drog denne sig äfvenledes tillbaka; men vid sitt hjerta bar han näsduken, som han icke nu vågade framlemna, men som han sedermera ämnade skicka till dess egarinna. De olika händelserna på denna afton hade gjort ett så djupt intryck på grefve Blanct, att han hyste en brinnande längtan att snart få återse sin älskvärda meddanserska. Han sökte henne på alla dylika fester, men förgäfves; ty Clara hade längesedan återvändt till Bretagne. Följande våren emottog grefve de Blanc en beskickning till ett af de nordiska hofven, och detta var en för honom ganska välkommen förströelse. (Forts.)