aftonens nöje, om jag hade vetat att någon lidit för min skull. — För din skull, barn? — Ja, jag kallar det för min skull, då jag kunde afhjelpa nöden för ögonblicket. Grefve de Blanc vände hufvudet åt den sidan, hvarifrån rösterna kommo och varseblef der en äldre fru, med ädla, fromma anletsdrag, och bredvid henne en ung flicka, hvars behagliga gestalt och blygsamma hållning hade något så intag gande, att hon blott skulle hafva förlorat, om allt detta blifvit utbytt mot en lysande skönhet. Så hade då slumpen gynnat honom mer än alla efterforskningar! Af den unga flickans egna yttranden, jemte en hastig öfverblick af hennes toilett, förnam han att hon verkligen icke hade någon näsduk. Hennes händer hvilade i i knäet, eller lekte mekaniskt med ändarna af skärpbandet. — Redan två timmar! — tillade hon. — Hvad tiden ändå går fort! — Du har således mycket roligt? — Ja visst, söta mormor. — Och ändå har du dansat så litet. Mellan denna anmärkning och svaret hördes en suck. — Jag ser på, och det är nästan lika roligt. Horace Blanct steg upp. Han fann det orätt att längre sitta och lyssna till detta samtal. Efter att hafva gått några hvarf fram och tillbaka, gick han till de båda lamerna och bjöd upp den unga