öfver lådan med hvitt socker, som det likna eller att arsenikgröna tapeter och arsenikgrör som målarefärg, utan ens en skymt af försigtis het, säljes af hvem som vill. Man pratar så oändligt mycket om samhä lets ,vigtiga angelägenheterk, men är det då z alldeles ingen vigt, om samhället får förgitt Vore det för mycket om man, utan att på någe sätt hindra den fria handeln med färgstofter, gi tiga tapeter, giftiga leksaker och dylikt, kontro lerade en viss försigtighet? Vore det icke hel enkelt att förbjuda giftiga färger i konfekt, elle äro de granna fägerna eller sockerbagarens pr vilegium då för heliga att angripa? Det är gifvet, att, oftare än vi ana det, illa mående och kanske tärande sjukdomar dater sig från små portioner gift, som vi, utan att vet det, köpt i vår mat, hafva sittande på våra te peter eller bara som färg i våra kläder. Att göra arsenikprof är så enkelt, att till oc med en bodgosse kan lära det, och våra köpmä kunde då sjelfve tillse om de varor, de nu inför skrifva genom kringresande probenreutrar, inne hålla arsenik. Att lita på det fullkomligt till fälliga i ett polisbeslag är i våra upplysta tide icke nog. Men må de goda fruarna, husmödrarna sjel va tillse hvar de köpa sina specerier; vilj de sjelfva förtära eller gifva sina barn målarfär i maten, så är det deras ensak. Jag tvår min händer, då jag sagt hvad jag med egna ögon sett.