om toiletten fäste han sig endast vid näsdnken. Några gånger trodde han sig vara nära sina önskningars mål och hans hjerta klappade af glädje, men snart insåg han sin villfarelse och vände hastigt om. Han träffade flera af sina vänner: somliga sökte släpa honom till spelbordet, andra förebrådde honom att han icke dansade, medan flera af deras systrar eller kusiner förgäfves suckat efter en uppbjudning. Men ingenting förmådde afvända honom från hans förehafvande. I början hade han mönstrat de första lederna af dansande damer, men snart förebrådde han sig denna oskicklighet. Hans drömmars hjeltinna måste ju vara blygsam och således undvika att tränga sig fram och ådraga sig mängdens blickar, hvarför hon visst icke kunde vara att söka bland de främsta raderna. Äter började han sina efterforskningar, men redan hade den afgjorda oturen gjort honom nedslagen, då han, fördömmande sin olyckliga stjerna, hade satt sig ner i en fönsternisch, derifrån han hörde följande samtal, som till yttersta grad retade hans uppmärksamhet. — Du gaf således bort din näsduk, för det du icke hade några pengar med dig? — Ja, söta mormor. Jag fann mig så lycklig af att få fara på den här balen, attjag ville göra den der fattiga qvinnan lycklig med. Jag hade icke heller kunnat med godt samvete deltaga i denna