bästa och mest sorterade kryddbodar. Då jag inträdde stod en bodgosse der och vägde upp pudersocker åt en köpare. — Under det att detta skedde, inkom en, att döma af ytan, målarpojke och begärde ett halft skålp. schelesgrönt (arsenik och kopparärg förenade, för att i korthet säga hvad det ungefär är — och ett af de häftigaste gifter man känner). ,Genastt, blef svaret, — och sedan pudersockret blifvit -Amnadt, nedtog bodgossen en porslinsburk från hyllan, der den stod bland andra varor, och uppvägde i samma vagskål giftet, som utlemnades i enkel och simpel pappersstrut. Den officierande lärer haft en aning om att sehelesgrönt icke dugde att äta, hvarföre han, sedan han uppvägt den varan, slog vågskålen mot kanten af disken så att ett grönt dammoln uppstod, som sedan enligt tyngdlagen föll ned, dels på golfret, dels ock i de halföppna lådorna med pudersocker, russin, sviskon och dylikt — en fin osynlig krydda på dessa matvaror. Han ville nu åt en gumma, som ville köpa sviskon, uppväga denna vara i samma vågskäl, då jag ansäg mig skyldig att träda emellan. Nin hatt och min bonjour gjorde att han då tog en annan; men såväl han som gumman sågo förundrade på mig, som intet begrep att ,grön färg ändå icke var något farligare än ,grön särgå. Är det icke en fägnad att se den mest fullständiga okunnighet få, hur den vill, handskas med de farligaste gifter och att dessa öppet och utan någon kontroll försäljas i samma bod och uppmätas i samma vågskål och målkärl, som man begagnar för ämnen, hvilka användas i matordningen? Men allvar! saken är ej att skämta med. Då vår lagstiftning om gifter och deras försäljning hittills inskränkt sig till att sila myggor och svälja kameler; då man med de mest småaktigs försigtighetsmått begränsar Apothekaren, som vet hvad han säljer, låter man en fullkomligt okunnig bodgosse, utan att ens säga honom faran och utan en den aldraminsta föreskrift om sörsigtighet, försälja skålpundtals af gifter, af hvilkas motsvarigheter Apothekaren icke får utlemna ens ett gran. Men då det så är (jag uppfyller nu blott en föresats, som jag då fattade), så uppmanar jag hvarje husmoder att tillse, om i den bod, der hon köper sina specerier, man har färgburkar stående på hyllorna och försäljer målarefärger i samma vågskålar eller mått, som andra varor och, om så är, att då icke köpa något i den boden. Vill en köpman förena handeln med matvaror med giftförsäljning (de fleste målarefärger äro mer eller mindre giftiga) så bör han veta så mycket, att han för dem har egen disk och egna vågskålar och målkärl, och icke tillåter sina bodpojkar sköta äfven den handeln. Bryr han sig icke derom, så bör litet hvar, genom att upphöra med handeln, gitva honom en helsosam lärdom, som äfven är helsosam för hvarje köpare. Man har i Stockholm och Malmö gjort — om jag ej misstar mig, beslag på tyg, grönfärgadt med arsenikgrönt. Huru kan man det då ingen lag finnes, som förbjuder giftförsäljning i våra salubodar? Kan en köpman straffas som lagbrytare af en lag, hvilken man ännu ej behagat ens stifta? Vet man då icke att man i samma bod, och till och med uppmätt med samma målkärl (ty ingen lag förbjuder det), kan få köpa ättika eller skedvatten, eller kan få se lådan med zinkvitriol (ty ingen lag förbjuder det heller) midt — — ——— —E om toiletten fäste han sig endast vid näsdnuken.