Om ni icke tror mig, så kan ni göra er underrättad om mig. Ilär är mitt namn och min adress. Grefve de Blanc fick lust att än vidare fortsätta den unga obekantas välgerning. Han tog adressen, köpte näsduken och betalte den hederligt. Den fattiga modren skyndade hem, tackande Gud att hon hade träffat två så ädla menniskor. Längesedan upptröttad vid stora verldens nöjen, hade Horace Blanc tänkt qvarstanna endast en liten stund på den lysande balen. Han dansade icke, utan så snart han kom in i balsalen, drog han sig bakom de välluktande blomväxterna, för att i ostörd ro kunna betrakta näsduken, hvarvid han försjönk i betraktelser öfver denna godhjertenhet hos en ung flicka. — Den flickan — sade han till sig sjelf — måste för verldens beröm föredraga de hulpnas välsignelser, och sitt samvetes bifall för fåfängans triumser. Sedan hans santasi en gång hade omfattat detta thema, gaf den romantiska händelsen ett visst behag åt festen, för hvilken han i början varit så likgiltig. Han företog sig således att gå på upptäckt efter den unga flickan, hvilken af hans inbillningskraft redan smyckades med alla skönhetens retelser, dervid ett förträffligt hjerta naturligtvis förutsattes. Han tviflade icke att finna henne och började derefter sin upptäcktsresa. Bland den svärm af tjusande gestalter, som uppfyllde salen, sökte han blott en enda. Deras skönhet fängslade icke hans blickar och i fråga