H. M. Konungens Hyllning. Den 5 dennes middagstiden har, vid klart och solljust väder, å den uppå Slottsbacken uppförda praktfulla estrad, försiggått II. M. Konungens hyllning. Kl. omkring å 11 f. m. upptågade de trupper, som voro bestämda att formera haie omkring processionens väg och bilda linier på begge sidor af Slottsbacken, hvilken mellan dessa linier lemnades fri. Redan då hade de omkring stället uppförda läktare för åskådare emottagit en talrik befolkning. Sedan Norska deputationen, Diplomatiska corpsen och de främmande utomordentliga Sändebuden samt Rikets Ständer intagit sina platser, anlände II. M. Drottningen samt II. K. II. Hertiginnan af Östergöthland. Kl. 12, 18 min. uppgick första raketen till tecken att processionen satt sig i gång, och musik uppspeltes, under salut. Kl. 12, 36 min. anlände II. M. Konungen och tog plats å thronen, hvarvid saluten och musiken upphörde. H. M. Konungen böll derefter följande Kongl. Maj:ts Tal till Rikets Ständer vid Hyllningen, den 5 Maj 1860. Välborne, Adle och Valbördige, Ärevördige, Vördige, Vallärde, Areborne, Förståndige, Valaktade, Hedervärde och Redlige, Gode Ilerrar och Svenske Män! Sedan jag i templet, inför Herrans heliga altare, förnyat mina löften till det folk, som min store farfader för ett halft århundrade sedan blef kallad att ärorikt styra, och hvars vål min af oss alla djupt och innerligt saknade fader under en fridsäll regering, maktigt betordrat, har jag i dag sammankallat eder, gode herrar och svenske mån, för att af eder emottaga den ed, hvars uppfyllande skall betrygga faderneslandets sällhet. Denna från förfadern ärfda sed, att konung och folk genom ömsesidiga, offentligen uttalade och heliga förbindelser, ännu närmare sammanknyta sina framtida öden, är ej en tom och meningslös form. Dess betydelse kännes visserligen djupt i edra hjertan, såsom i mitt, och aldrig skola dessa högtidliga ögonblick ur våra minnen försvinna. Wi lefva uti en tid, då nästan uti alla länder sinnena beherrskas af en i olika riktningar sig yppande oro, af en missbelåtenhet med det bestående och en stråfvan till ett ofta dunkelt anadt bättre. Från de våldsamma skakningar, som deraf inom andra samhällen framkallats, har den skandinaviska halfön genom försynens nåd varit bevarad. Med lugn besinning och fast förtröstan till sin lagbundne konung hafva dess folk förstått att draga nytta af andra länders erfarenhet, utan att blottstalla sig för de faror som hota dem, hvilka i hvarje rörelse se tecken af ett friskare lif, i hvarje förändring ett framsteg. Framåt måste Wi ga; ty stillaståendet år för ett samhälle lika vädligt, som i tidens langd omöjligt; men ej må Wi obetankt framskynda. Med lugna, men derföre också såkra steg, skola konung och folk vandra hand i hand mot Wårt höga mål: Fåderneslandets val! Må denna dag beteckna de förbund, Wi till dess uppnående afsluta! Naturens rika gåfvor ligga i norden icke uti öppen dag och komma oss här icke till godo utan kraft, ihärdighet och arbete; men derföre fostrar den ock ett kraftigt folk, som vet att ur bergens djupa schakter framkalla deras skatter och aflocka tegarne en tillfredsstallande skörd. AA—— —— — I