på uppfyllande af hans begäran: låt dem få hvarann — bad hon med ett så vackert uttryck i sina ögon — de bli nog lyckliga, de, ty i deras kärlek finns hvarken fåfänga eller någon tillkonstlad pbildning, som hindrar dem att söka sällheten der hon finns. Och — de fingo hvarandra, och ett trefligare hem än deras fick man leta efter, fastän hvarken Anna eller hennes man kunde ett ord fransyska eller visste en enda tangents namn. Och den fordom förnäma fru Rosalie besöker nu ofta sina syskon och hjelper unga frun i hennes husmoderliga bestyr; men ofta då hon smeker Annas lilla ljuslockiga flicka, hviskar hon så sakta att ej fru Gunilla må höra det: — Anna, kära Anna! skicka aldrig ut denna din lilla engel för att lära blott och bart en hop döda kunskaper, som utan hjertats bildning icke ega något värde. Behåll henne i hemmet vid din sida, lär henne blifva god och nyttig som du sjelf, och du kan vara säker om hennes framtida lycka. Slut. — ———