Å1II1041111.7 Några antydande frågor. Förmår läran om Djefvulen verkligen vara en theodiet eller rättfärdiga Gud med afseende på det ondas tillvaro? G enom den blir väl förklaradt, huru menniskan, såsom skapad god och fullkomlig och i förening med Gud, likväl kunde falla, till följd af en utifrån kommen frestelse; men för öfrigt flyttas det ondas upphof endast ett steg längre tillbaka eller ctt steg högre upp, från den sinliga till den öfversinliga verlden. När anspråken på de arma och lätt förledda menniskorna voro så stora, som man af den öfver syndafallet och arfsynden uttalade förfärliga straffdomen mäste sluta, så blir det allenast än mera undransvärdt att Djefvulen, som af den gode och fullkomlige Guden äfven skapades god och fullkomlig och såäledes i förening med Gud, och som var blott ande och utrustad med omätligt högre krafter och insigter och förmåga än menniskan, likväl kunde blifva ond, utan att äterhällas eller fingslas af den saliga gemenskapen med Gud, och utan att inse det osaliga och fafängliga i en strid med Gud. Kan Djefvulens ondska härledas uteslutande ur Djefvulens eget väsende eller fria vilja, och förlikas med Guds allvetenhet och förutseende, så måste äfven menniskans och verldens ondska kunna på samma sätt härledas uteslutande ur menniskan och naturen, för att sedan utom eller efter jordlifvet fullkomligen förklaras och försonas på ett sätt, som står tillsammans med Guds både godhet och rättfärdighet. Guds medgifvande af både djeflars och menniskors frihet betecknas enligt de kristna lärobegreppen deraf, att Gud, som likväl är allsmäktig, låter Djefvulen fortfarande föra striden mot Gud, på sitt vår religion lärer. Men kan Gud på annat sätt, än medelst en sådan dualistisk lära om Djefvulen, rättfärdigas med afseende på det onda? Blir en fri behandling äfven af religiösa och kyrkliga frågor medgifven, så skall troligen en snar framtid söka gifva ett svar på den frågan. Man skall då utgå ifrån de naturkunniges åsigt af vår jords utveckling och antaga, att Gud icke blott låtit den öfriga naturen under ärtusenden eller millioner år så småningom utveckla sig enligt de af Gud en gång för alla stiftade lagar, utan äfven låtit menniskan, ända från hennes skapelse, naturenligt och på grund af sina inneboende andliga krafter utveckla sig trän djuriskhet till mensklighet, från råhet till civilisation, från lydnad för djurisk instinkt och sinliga drifter till lydnåd för ädla rättsbegrepp och upplysta samhällsåsigter, från känsla för sinliga till känsla för allt högre andliga behof. I sammanhang med denna