en ordnad schäferi-vård och sorterad, kunna förarbetas i en fabrik åtminstone till gröfre kläden. För ej så längesedan hade vi dock här i Wisby ett ullkammeri (med förlag från huset Schönmeijer i Stockholm), derifrån ej blott till arbets-klassen här och på landsbyggden, utan äfven till bättre familjer i staden utlemnades kard-spunnen ull till spinning, hvilket var en förträfflig inrättning, hvarigenom allmänheten hade en jemn förtjenst; och så lemnades ock bomull, men okardad, till spänad. För kort tid hade J. Dubbe ock här ett kliides-väfveri. Skulle måntro ej vattnet vid Lummelunds-bruk, Kopparsvik eller annorstädes kunna duga för någon sabriks-rörelse? Men låtom oss taga i skärskådande några andra våra rå-ämnen: det är mycket säkert att våra dyrbara lager af kalk-marmor på flera ställen, helst vid Ilvatlings i Fole och å Carlsöarna, skulle duga till fabrikation af oräkneliga monumenter, grafvårdar, prydnader å byggnader, m. m.; men detta skulle sättas i verket, såsom det visserligen förtjente, af ett stort bolag, som väl helst med ång-maskiner, eldade med myrttorf, skulle drifva uppfordringen och hyflingen. Så är det ock med våra outtömliga massor af vanlig kalkoch sand-sten, som lätt skulle säljas såsom tillhuggna måttoch block stenar till hvarjehanda byggnader; alldeles såsom då ännu för omkring 100 är sedan Kronan här höll en Conduktör för arbetets drifvande (se: Wallins Gothl. Saml. II: 186.), och för längre sedan då otaliga slott och kyrkor kring hela Östersjön uppfördes af Gotlands sten. Då man ser för ögonen till hvilken prakt Gotlands-stenen fordom begagnades i våra sköna tempel och till tusentals grafstenar, är det då ej synd att nu just i denna byggnadsifriga tid, man så föga använder densamma? är det ej skam att den mista hyggnads-stenen till skol-huset i Wisby nu sednast måste slipas från — Öland! ja, att, då milsstolparna i södra häradet för några är sedan skulle omgöras, dessa äfven måste tagas från samma håll, och det var dervid så mycket väirre som dessa sednare dessutom lära blifvit allmogen skamlöst dyra! Får man härvid ej påstå att industrien ännu sofver på Gotland? Men för att förstå rätt använda våra dyrbara bergsoch stenarter, borde en geologisk-vetenskaplig undersökning, som skulle visa oss rätta vägen, först företagas öfver hela Landet. Troligen kunde ock slipstens-huggningen omkring Bursviken bedrifvas till större förmån, eller ock borde den alldeles öfvergifvas såsom skadlig. Nå, måntro ej vär vidlyftiga kalkbränning kunde drifvas med större besparing af bränsle, antingen genom ugnarnas bättre konstruktion (såsom J. Häggs i Wisby) eller medelst användande af myrtort? Men, för att ej nu egentligen tala om myrarna, hvilka helt säkert äro Gotlands största affär, antingen de skola komma att producera säd, foder eller hvitbetor, m. m., må man väl vända våra affärsmäns lifliga uppmärksamhet på vår ofantliga rikedom af myrtorf, detta bränsle, som, utom den besparing det skulle medföra vid vanlig eldning, efter vårt förmenande måste vara af en alldeles ofantlig vigt för utvecklingen af Landets allmänna rörelse; ty visserligen bör den väl kunna användas vid flerfaldig fabrikation och till många industriella företag, som drifvas med eld eller änga, såsom glasoch stål-beredning, pappers-tillverkning, m. m. År det ej så? vi fråga våra aflärsmin. Man vet ju, att fordom vid Lummelundsbruk varit en stångjerns-hammare med mas-ugn