och lade sig så, med hufvudet vändt mot vinden. På detta sätt tillbragte han natten. I Siberien pläga infödingarne under resor, då de hålla eller taga nattqvarter på ett obebodt ställe, gräfva ett stort dike uti snön, göra deruti små celler och tillstoppa öppningarne med täcken. På detta sätt tillbringa de natten ganska varmt. Då bonden öppnade ögonen, var han öfverhöljd med snö; som han förmodade att det skulle vara dager, ryckte han en vidja ur slädan och begynte att dermed gräfva i snön som låg öfver honom. Ehuru denna var ganska tjock, lyckades det honom att deruti göra ett hål: uppresande sig något, stack han ut hufvudet derigenom. Solen var uppgången, men den var föga synlig, och Meteln fortfor ännu. Han lade sig ned igen, men då han kröp ned i slädan, vred han sig flere gånger omkring för att tillpacka snön och utvidga det trånga rum, hvaruti han befann sig. Efter någon tids förlopp, ville han åter sticka hufvudet ut ur sitt fängelse, men snöbädden var nu så tjock, att det blef honom omöjligt att genomtränga den. Som han nu förlorat allt hopp om räddning, läste han en bön och befallde sin själ i Guds hand; han tänkte länge på de sina, som säkert voro i stor oro för hans skull, och insomnade slutligen. Då hans far påföljande dag icke såg honom återkomma, gick han ut för att göra efterspaningar. Auktoriteterna på stället anbefallde bönderne i de angränsande byarna, att noga genomsöka