Gotlands läns nya tidning – 20 april 1860, sida 2

bortryckte hennes enda jordiska stöd, hennes make, hade hon sökt sin tröst deruti, att han nu hade fatt sluta sitt tunga, mödosamma dagsverke, att han nu hade fått hvila och lugn i fridens land. Hon var vid mannens död några och fyratio är och hade nyss blifvit mor; utblottad på allt, en sörjande enka med sitt späda barn vid bröstet, blef hon lycklig nog att erhålla den plats som grindvakterska, hvilken nu innehades. Der hade hennes lilla Annas oskyldiga joller förljufvat hennes dagar och . . . nu skulle hon skiljas vid henne — hon skulle blifva ensam, ensam qvar! Hon hade vågat en invändning, hon hade gjort ett anspråk på sin modersritt, att hon ville behalla sitt barn .. . Bah! en fattig stackare, en grindgumma tala om modersrätt, motsätta sig den rikes, den miiktiges vilja — sådant kallas uppstudsighet, otacksamhet, och dylikt borde straffas. Hon hade blifvit tillfrågad, om hon, heldre än att bereda sitt barn en lysande framtids lycka, ville lemna den lugna stuga hon innehar och med den lilla vid sidan vandra en husvill tiggerska; då hade hoppet om barnets v til öfvervägt modrens sm: ärta, och hon samtyckte att lemna det käraste hon egde, sitt allt .. Natten hade förgått under strid, tår: ir och bön; men när morgonsolens första strålar belyste bedjerskan, hade denna vunnit tröst och frimodig undergifvenhet för IHerrans vilja samt kraft att bekämpa sin saknad.