Gotlands läns nya tidning – 5 april 1860, sida 4

karen bragte sjelf medicinen; Klein kom och erbjöd honom eredit på hvad han önskade; Kamrern gladde sig åt att han gjort hans bekantskap och erbjöd sin borgen om så behöfdes. Alla öfriga, som han förut besökt och hos hvilka han rönt ett hårdt och ovänligt bemötande, voro nu inställsamma och visade sig deltagande. Kortligen, från alla håll uppenbarades nu en sådan ifver och så många bevis på menniskokärlek, att det hela skulle varit i hög grad upplyftande, om icke allt kommit försent. Derföre var också verkningen af all denna sent inträffade menniskohjelp af ringa eller ingen verkan på Ljunges själ. Stum, med omtöcknad blick skådande in i denna besynnerliga verld, nu så kärleksfull, nyss så kärlekslös, var han stilla, rörde sig icke, tackade icke och gladde sig icke. Så som menniskorna förut hade stått marmorkalla och orörliga, då han med ögats varmaste bön och med uttröttade fjät vandrade från den ena till den andra, så blef han nu, då bladet vändt sig, likgiltig och känslolös, han kunde hvarken le eller gråta, hvarken glädja sig eller tacka. Det gifves qvalfulla stunder i fattigfolks lif, hvilka synligt aftrycka sina spår i ansigtet eller i det yttre i allmänhet, men hvilka den lyckliga verlden ilar förbi som något likgiltigt, och ända äro de lika förtjenta af hjelp och deltagande som många af de olyckshändelser, hvilka, när de uppstå, senteras och hehjertas af alla,