Gotlands läns nya tidning – 5 april 1860, sida 3

rer Holger; men han hade kalas och bad helsa Ljunge att han fick komma igen en annan dag; han gick till Kassör Sandner; denne sköt rökmössan upp och ned och smilade förundrad ötver att Ljunge ville besöka honom, då de aldrig haft några affärer ihop och då Sandner visste, att Ljunge aldrig kunnat göra honom en tjenst igen; så gick det öfverallt hvart han ville vända sig. Ljunge hade nu ingen annan utväg, än att begifva sig mot sitt hem, hungrig, trött, utan att ega det ringaste med sig till de sina. Sorgen brast nu ut i tårar och han gret så innerligt, så bittert, som nånsin någon dödlig ännu gjutit tårar i pröfningens stunder. Innan han gick till sitt hem, som låg en fjerdedels timmas väg utom staden, ville han försöka att klappa på något menskligt hjerta hos dem, som bodde utanför staden, och han tog vägen åt en närliggande by. Men krafterna öfvergåfvo honom; han kunde icke hålla ut, han satte sig i en grop under ett träd och snart föll han i sömn, som åtminstone för några ögonblick kom honom att glömma de tärande sorgerna. Och i detta fattiga hemmet — der låg hustrun och räknade timmarna och minuterna och väntade på sin man, som hon hoppades skulle hafva med sig något läkemedel, som kunde lindra hennes sjukdom; der låg dottren, en tolfårig, vacker, fin flicka, som behöfde en styrkande soppa, för att få krafter igen. Båda lågo de tysta, ingen märkte hvad de tänkte — blott Himlens Gud hör