Gotlands läns nya tidning – 5 april 1860, sida 2

V— Han sammanpressade munnen, som om han ville nedsvälja ett våldsamt utbrott af den häftigaste smärta, och sade blott: Nej, men jag har ett recept, min hustru är så eländigt usel. ,Ja, så — ja, hör nu på, det der bry vi oss inte om; och så vände man honom ryggen och ingen ville se honom mera. Med hatten i handen och receptet öfver hattskygget blef den stackars mannen stående, allena, väntande, som i en olycklig dröm, om det var möjligt, att han skulle kunna vända hem igen, utan att få någon hjelp för sin hustru och sitt barn. Sedan han länge stått der och många på nytt blifvit expedierade, tog en af provisorerna i förbigående receptet af hans hand, kastade det bort på disken, satte en flaska derötver och sade: Se så, der kan det blifva liggande — skaffa nu penningar åtminstone för portionen i dag, annars får ni inte något och det är inte värdt, att stå der och vänta. Och dermed gick han sin väg och mannen stod ensam. Omsider aflägsnade han sig. Michael Klein satt vid sitt stora bord i sin stuga och såg efter de poster, som vid månadens slut voro förfallna till betalning. Han såg upp och stirrade rätt för sig, medan han tyst räknande rörde läpparna, och för öfrigt antog hans ansigte olika uttryck, allt efter de större eller mindre förhoppningar han hyste om kundernas soliditet.