Gotlands läns nya tidning – 30 mars 1860, sida 3

Hör du, sade barnet, ,det är min fader, som ropar efter dig. Och åter, efter få sekunder, hördes djupa suckar, såsom från barn, hvilka gråta. Det är mina systrar-, sade barnet. Moder, du har ju icke glömt dem?Och hon mindes de öfvergisna. En ångest betog henne, hon såg framför sig, och der, alltid, sväfvade skepnader förbi; hon trodde sig igenkänna några; de sväfvade genom dödens sal bort mot det mörka förhänget och der försvunno de. Om dock hennes man, hennes barn blefve synliga. Nej, deras rop, deras suckar ljödo ännu ofvanifrån; hon hade nästan glömt dem för den döde. Moder, nu ringa himmelrikets klockor, sade barnet. ,Moder, nu går solen upp. Och der strömmade ett öfverväldigande ljus mot henne, — barnet var borta, och hon lyftades; det blef kallt omkring henne. Hon höjde sitt hufvud och såg, att hon låg på kyrkogården på sitt barns graf; men Gud hade i drömmen blifvit ett stöd för hennes fot, ett ljus för hennes förstånd. IIon böjde sina knän och bad: ,Tillgif mig, Herre min Gud, att jag ville hindra en evig själ ifrån dess flygt, och att jag kunde glömma mina pligter mot de lefvande, som Du här gaf mig! Och vid dessa ord var det, som om hennes hjerta fann lättnad. Då bröt solen fram, en liten fogel sjöng öfver hennes hufvud och kyrkklockorna ringde till ottesång. Det blef heligt omkring henne, heligt