Gotlands läns nya tidning – 30 mars 1860, sida 3

derpå långt borta och åter nära ljöd en klingande, skön musik; aldrig förr hade så andaktstämmande toner nätt hennes öra; de klungo på binsidan om det nattsvarta, täta förhänge, som skilde salen ifrån det stora evighetens land. Min goda moder! min egen moder! hörde hon sitt barn säga. Det var den kända älskliga rösten; — och kyss följde på kyss i oändlig lycksalighet, och barnet pekade här på det mörka förhänget: ,Så skönt är det icke deruppe på jorden! ser du, moder! ser du dem allesamman! det är lycksalighet! Men modren såg intet der, hvaråt barnet pekade, intet utom den svarta natten! Hon säg med jordiska ögon, såg icke på samma sätt som barnet, hvilket Gud hade kallat till sig; hon hörde klangen, tonerna, men hon förnam icke ordet, som hon hade att tro. Nu kan jag flyga, moder, sade barnet, flyga med alla de andra glada barnen, dit in till Gud! Jag vill det så gerna, men när du gråter, såsom du nu gråter, kan jag icke komma ifrån dig, och jag ville så gerna; bör jag det icke? Du kommer ju dit in till mig snart, goda moder!,0, stadna, stadna!4 sade hon, ,blott ett ögonblick ännu! en enda gång ännu må jag se på dig, kyssa dig, hålla dig fast i mina armar! Och hon kysste barnet och höll det fast. Då ljöd hennes namn ofvanifrån; så klagande kommo dessa toner; hvad var det då?