Mellertid voro invånarne i spis-regionen under allt detta fullkomligt tysta: farmor hörde ej grannt och de små begrepo intet af det politiska larmet; men det man begrep var, att det var en tråkig qväll. Störd i läsningen och mätt på catechesen, deri mörkret ock blef allt djupare, gjorde den lilla flickan från spisen en lof uppåt rummet, stadnade på halfva golfvet med händerna på ryggen och lyssnade, liksom för att vinna någon upplysning i dessa politiska ,,historier; men, då hon naturligtvis ej förstod det minsta eller kunde finna något nöje af detta, återvände hon helt tyst till spisen, der hon, liksom de öfriga små syskonen nu allt ifrigare började rycka i farmors kjol och gnälla på historier. Den goda gumman, med de små tätt omkring sig och den minsta i knäet, började ock snart ro fram med en liten historie —, men blott med hviskande stämma: nå, den smakade naturligtvis, och man kunde redan ej hålla sig från att i glädjen fnysa till ett ljudeligt bifall. När nu den ena sagan spenderades efter den andra, blef fröjden bland barnen allt högljuddare; och då skolgossen, som förgäfves lyssnat till den obegripliga politiken, hörde den första skratt-salfvan från farmors åhörare, makade han sig, — en öfverlöpare från det moderna —, ner till det sago-digra skumrasket vid spisen. Alltsom sagorna nu der flödade allt äfventyrligare, fasligare, roligare, blefvo ock bifallsyttringarne alltmer vågsamma och högljudda; ja, så att barnen snart i obetänkt förtjusning med