Gotlands läns nya tidning – 23 mars 1860, sida 2

lycka! — Om allt detta voro ,herrarne ännu så temligen ense; men, då samtalet i någon mon ryckte närmare in på vederbörandes eget gebit, uppglödgade de enskilda kiänslorna samtalet, rösterna höjdes alltmer och kinderna blossade, ty man blef nu af alldeles olika tankar och det nästan i alla saker; såsom då man började kriticera styrelsen eller någon allmän åtgärd, i hvilken man sjelf haft någon del, eller då man utfor mot någon embetsman, som nagon af de debatterande var slägt med. Man ropade nu på tryckfrihet, representations-förändring, sparbanker, myntfot, handel och kanaler och blef bara alltmera oense. Ty saken var väl, att ingen af sällskapet just förstod mycket af alla dessa ämnen, utan bara alltmera intrasslade hvarandras tankar och sålunda blott förargade och upphetsade hvarandra; ett förhållande som icke inträffar, då man talar om det som klokt är, vet något om saken och vill komma till ett praktiskt resultat. Man hade redan i hettan stigit upp från stolarna och stod nu kappraka kring bordet, ropande kors och tvers, men utan att hvarken kunna upplysa, öfvertyga eller besegra hvarandra. Ifrigt och alltför ofta tog man härunder af ljusen — liksom för att vinna ljus i saken —, och deklamerade på ett alltmer stormande sätt mot hvarandra. Det började snart bli hvarken roligt eller trefligt i den stora stugan, der husfreden nästan hotade att bli allvarsamt störd; men, ingen vill ge tappt, och så fortfor ,herrarnes gräl ännu längre.