Gotlands läns nya tidning – 23 mars 1860, sida 2

ter ingen numera läser, med en lättfärdighet utan like begabbade allt heligt —, försökte att upprätta förnuftets herravälde, ja att afskaffa christendomen, men måste snart öfv ergifva företaget, såsom i längden outförbart. Deral hemte vi den vigtiga lärdomen, att menskligheten icke föres framåt genom blotta Förnuftet, utan att Christendomen måste stå bredvid med korset och visa vägen. Endast båda i för ening kunna föra menskligheten närmare sitt oändliga mål. Det är derföre otvifvelaktig st, att vår upplysning, bildning och civilisation står eller faller med den positiva Christendomen, och att ifrån det ögonblick förnuftet sätter sig på dess thron, menskligheten går tillhaka och motarbetar sitt eget sanna bästa. Vår Förf. yttrar på ett ställe i sin Inledning (sid. XV) dessa märkliga ord, hvarmed han fällt sin egen dom: , Hånet och gäcker iet mot det, som andra hafva kärt och anse heligt, är grymt och må gerna vara förbjudet; men grundligt undersökande och allvarligt och värdigt ordande i sak bör vara tillåtet. Naturligtvis är vår Förf. nog blind och egenkär, att vilja hänföra sitt digra verk till den sednare kategorien, då det likväl hvarken är ett grundligt undersökande ejheller ett allvarligt och värdigt ordande i sak. Att neddraga det heligaste, som menniskohjertat känner, i smutsen, att håna och begabba detsamma, såsom Förf. gör, det är långt ifrån allvarligt och värdigt, det är ,grymt, ja mer än detta. Men man kan intet annat vänta sig af en rationalistisk fanatiker, med varmt hufvud och kallt hjerta. En sådan, som blott är intagen af sitt blinda förnuft och dess hugskott, har gemenligen ingen den ringaste aktning för andras motsatta, mera välgrundade öfvertygelse, om den är aldrig så innerlig och ,vaket medveten. Den som af hela sin själ omfattar de bibliska lärorna om Christi gudom, återlösningen, försoningen m. fl. christendomens grundsanningar, den är i Författarens ögon icke stort bättre än en däre. Och likväl är denna dårskap den sanna visheten, ty den är Guds egen ,dårskap, som är visare än menniskor(1 Cor. 1: 25). Att Christus är sann Gud, och att han endast såsom Gudamenniska kunde tillvägabringa menniskoslägtets återlösning och förnyelse, och att vi endast genom tron på honom kunna vinna det eviga lifvet, det är Christendomens oomkullstötliga grundlära, som ej faller, om än helvetet stode upp, ja om än jord och himmel fölle. Lika tydligt och bestämdt Christus framhöll det väsentliga, men derjemte det syndfria i sin menskliga natur, likaså tillförlitligt tillegnar han sig gudomlig natur, gudomliga egenskaher och ? gudomlig dyrkan. Jf. ställena i Joh. 5: 18. 10: 30. 14: 9. 5: 26. 5: 22, 23. 8:58. 17: 5. Matth. 26: 65, 18: 20. 28: 18, 20. m. fl. Det blifver således dervid: antingen har Skriften rätt, och då är Christus sann Gud; eller ock har Skriften orätt, och då är han en Gudsförsmädare. Ett tredje gifves icke. Här finnes ingen medelväg: antingen tro Christi och Skriftens vittnesbörd och finna en säker ankargrund, eller neka desamma och lida ett fullkomligt skeppsbrott i tron. Vi erinra oss här Franzöns ord (Rabulisten och Landtpresten, Stockholm 1840 sid. 24): När Christus sjelf all höghet sig tillegnar, All makt, all ära på den Högstes vägnar; Månn han, som menniska, det våga kan? Om han det t gjorde, månn han då den man AA a a a a a