Gotlands läns nya tidning – 23 mars 1860, sida 2

förnekar Nya Testamentets Gud, d. v. s. den treenige Guden, Gud i Christo, och att han icke känner någon annan Gud än Deismens och Muhammedanismens d. v. s. en högt i molnen sväfvande förståndsabstraction, utan hjerta och utan kärlek, och derföre lika inhuman och hjertlös, som Förf. sjelf 1). En sådan Gud, utan hjerta och utan kärlek, utan bestämdt förhållande till verlden och menniskorna, en Gud, som blott vill sökas af det blinda förnuftet, men icke låter finna sig af hjertat, icke på menskligt sätt uppenbarar sig för menniskorna i historien, ännu mycket mindre bekymrar sig om deras angelägenheter, — en sådan Gud är icke de christnes. Han är deremot ,kärleken, och ur denna Hans grundegenskap låter Hans treenighet och Hans särskilda uppenbarelse i Christo till menniskors frälsning lätt förklara sig för den troende själen. Denne treenige Gud, som i Christo vardt menniska, var redan ,för Judarne en förargelse och för Grekerna en galenskapk, och den är så än i dag för den otrogna och köttsligt sinnade menniskan, som ,intet förnimmer af det Guds anda tillhörer och icke vill ,taga sitt förnuft till fånga under trons lydnad. Vär ,Fritänkare ordar vidt och bredt om Förnuftet, dess rättigheter, att det är en uppenbarelse af Gud m. m. Vi säga med Tegnör: Jag vördar förnuftet, ty det är också en Guds uppenbarelse, men det behöfver derföre hvarken att vara den högsta eller den enda, och med Claudius (,,der Wandsbecker Bote): ,Den som känner Förnuftet, föraktar det icke. Det är en stråle från Gud, och blott det radikala onda har förderfvat dess himmelsblå ögon. Men det sväfvar ännu något stort och aningsfullt omkring den blinde Tiresias, och liksom Kung Lear har det, äfven när det talar vildt, ännu den kongliga minen och en glans omkring pannan. Vår ,Fritänkare vill naturligtvis icke begripa eller medgifva, att detta storståtliga Förnuft, liksom Vulkan, blifvit lamt genom ett fall, och att, fastän det ännu besitter sitt mod och beständigt sprider strålar ifrån sig, det likväl går med kryckor och släpar sig framåt. Just derföre behöfdes det en särskilt Uppenbarelse af Gud, för att leda den blinde Tiresiast och om möjligt, återgifva honom ögonens bruk. Men dertill fordras, att Förnuftet underkastar sig operationen, som visserligen kan vara smärtsam och påkostande, men dock är nödvändig, om det skall återvinna hälsan. Denna operation har vår Författares förnuft icke velat underkasta sig, och derföre är det också derefter: derföre är det behäftadt med en, som det tyckes, obotlig starr, derföre famlar det ännu omkring i Judendomens och Hedendomens mörker, under det att det talar stolta och hädiska ord, och hyser förmätna anspråk att vilja reformera vår christna religion, — ett företag, ungefir lika dåraktigt, ja vanvettigt, som om någon ville försöka att stilla solen efter sitt gamla viiggur. Man ser, att vår Författare, då han vill förbättra religionen genom Förnuftet, af historien ingenting har lärt; denna kunde annars undervisa honom, att alla sådana försök hafva misslyckats och evinnerligen måste misslyckas, såsom en styggelse inför Herran. Det förflutna 18:de seklet, — detta den falska upplysningens, otrons och fritänkeriets tidehvarf, då en Voltaire, hvars skrif1) Förf. har psychologiskt ådagalagt sanningen af Schillers poötiska utsago: ,In seinen Göttern mahlet sich der Mensch.