enfaldiga gubben och mottogo penningarne med stort nöje. De flesta hans bekanta sade att han var galen; den enda som gillade och beundrade honom var hans myndling, mamsell Sophia. Mänga aktningsvärda unge män hade begärt hennes hand förgäfves; nu sade hon en dag till gubben Qvick: om fader Qvick icke vore så gammal, så skulle jag taga honom till man, ty han är den hederligaste karl jag känner; men kan jag göra honom något nöje, så tar jag den som brås på honom bäst, hans dotterson Carl! Hon gjorde som hon sade. Några år derefter dog gubben Qvick just vid det aftonbönen slutades i skolan, med ett amen på sina läppar. Då gräto barnen högljudt; men hans vackra lik satt tillbakalutadt i stolen, händerna voro ännu knäppta till bön och hela anletet öfvergjutet med ett himmelskt leende, ty han dos med ett godt samvete. Slut. — —