litet lönande inom vårt herrliga fädernesland. pVi tjusas af sången, men låta sångaren dö i brist af hunger. För att undgå ett dylikt öde sökte Sven en klockarelägenhet i Skåne, der han för närvarande befinner sig i högönsklig välmåga. Vi vilja nu höra hvad Svenson vidare har att säga. — Det är gifvit att vi ha Gud att tacka i främsta rummet för vår lycka; men dernäst så är det Majestätet och ingen annan, skulle jag tro. Det är Majestätet som hulpit Svente till rätta hela tiden, som uppfostrat honom till hvad han nu är, och sålunda varit ett redskap i Guds hand. Detta veta både mor och jag. Vi bedja derföre dagligen till Herran för Majestätets lycka och sällhet, men jag har likafullt inte varit riktigt belåten med min ställning förrän jag fick träffa Majestätet sjelf och afbörda min tacksamhet . .. Iljertans tack ska Majestätet ha för allt det goda han gjort oss allesamman! Må Gud välsigna honom och göra hans regering lyckosam både för tid och evighet ... Farväl med Majestätet!... Nu går jag hem och dör med lugn när Gud så vill; ty jag känner mig efter detta liksom litet lättare om hjertat. Jag är väl ännu rask och kry som en hind i skogen, men det kan ändå snart vara förbi, ty bäst vi gå här, så ligga vi der, skulle jag tro. Kungen fann sig rörd af gubbens enkla afskedsord; han tryckte med värma hans hand till farväl och följde honom ända till dörren när han gick. — Man säger att folket är otacksamt, yttrade Kungen för sig sjelf; men detta är och förblifver en svart osanning. Jag har hulpit lärde män till lönande embeten; jag har utdelat stjernor och band åt dem som icke veta af någon högre lycka; jag har ryckt mången ädling ur förderfvets klor och upphöjt honom till ära och välstånd: men ingen af dessa har tackat mig fjerdedelen så varmt som denne simple skogvaktare. Olycklig derför den furste som icke har ett öra för folkets fordringar; ty det är just i folkets sköte som kungen har sitt tacksammaste och säkraste stöd. (Forts.) — ——