Gotlands läns nya tidning – 17 februari 1860, sida 2

liga sjön med sin bräckliga farkost. Våra resenärer måste således följa landbacken till det föresatta målet, hvilket förlängde vägen minst en mil. De kommo likväl till Beckaskog så tidigt attinga menniskor syntes till, utom ett par sömniga skiltvakter. Svenson sporde dessa efter taffeltäckare Oden, hvarpå han erhöll det lakoniska svaret: ,Dra åt fanders, din bondlurk. — Det var några stolta herrar, de der, och det var tusan till folk att sofva länge, — tänkte Svenson och slog sig ned på ett närbeläget gungbräde. Här fann han till en början ett godt tidsfördrif i att språka med sonen. Denne hade aldrig sett någon herregard. ännu mindre någon kungsgård, och derför väckte hvarje föremål hans stora förundran. Svenson hade full sysselsättning med att besvara alla de frågor, som gossens nyfikenhet framkallade. Länge fingo de dock icke vara i ro på den intagna platsen, ty en vaktknekt kom och körde bort dem under yttrande: ,Sätet är för de kungliga och icke för nägra kringstrykande birfilare. Svenson blef en smula förargad, men fogade sig villigt efter omständigheterna och tog reträtten till en liten gräsplan i ena hörnet af gården, der han jemte sonen slog sig ned i en soffa al mjuk mossa. Knappt var detta verkstäldt förrän en annan vaktknekt kom och körde honom bort från denna nya besittning, på grund af samma skäl som den föregående. Han satte sig nu neder