Gotlands läns nya tidning – 17 februari 1860, sida 2

längst borta på en låg stentrappa, men här blef han snart undanföst af en näsvis stalldräng, som frågade honom om han ville musicera för de kungliga hästarna. Svenson blef nu mäkta förgrymmad och hade nära utdelat en duktig örfil. Han fann dock klokast att kufva sin vrede och hafva tålamod. Han styrktes ytterligare i detta goda uppsåt af en förbigående jungfru, som på tillfrågan med vänlighet underrättade honom, att han icke kunde få tala vid någon af den kungliga betjeningen ännu på en timma. Detta var för honom en ganska lång tid under närvarande omständigheter, helst som han ingenstädes fick vara i ro. Han såg sig om på alla sidor, men var icke i stånd att upptäcka en enda fläck, der han hoppades att i lugn få hvila ut. Efter något betänkande fattade han sitt parti och klättrade upp i en poppel vid sidan af sjelfva byggnaden. G08sen följde efter och snart sutto de båda två i högaste topp, gömda för alla spejande blickar från gården. En vaktknekt hade visserligen sett företaget, men det förekom honom så befängdt, att han icke brydde sig om de djerfe klättrarne. — Jag kan undra om det här också är en plats för de kungliga, — sade Svenson med sjelfbelåten mine, och afvaktade i lugn den utsatta tiden. Småningom blef det lif och rörelse på gården. Der pratades till höger och venster; der smälldes med dörrarna; livröklädda betjenter och