Gotlands läns nya tidning – 10 februari 1860, sida 3

ögonblick. Det var med Svenson som med en lekande tjäder: han var så införlifvad i sitt spel att han hvarken hörde eller såg. ÅÄndtligen bröt han tystnaden och yttrade med högtidlig röst: — Jag ska uppriktigt säga dig Hanna, att jag inte varit så själaglad på länga tider... Som jag talat om mänga gånger, så ville jag i min ungdom lära att spela på allvar, men far hade inte råd till att hålla mig i lära och derför fick det bli som det är. Detta har grämt mig i allan tid, ty hur det är beskaffadt, så är hvarje menniska skapad till något visst yrke: och när hon inte får blifva hvad yon är skapad till, så är det alltid något som fattas i hennes lycka, kantänka. Jag vet nog hur det käns i själen; det har derför storliga grämt mej när jag kommit underfund med att Svente har samma önskan som jag i min ungdom, utan att vi haft någon utsigt till att hjelpa honom på trallen. Nu vill det synas som Gud sändt desse herrar i vår väg på det min käraste önskan skulle blifva uppfy lld. Tänk bara hur roligt det ska bli om Svente blir en riktig spelman, som kan trösta oss med sång och musik då vi bli gamla och skröpliga. Vi böra derför tacka Herran och vara glade, skulle jag tro. — Ja, det böra vi visserligen, — svarade hustrun — ty det var några innerligen rara herrar, synnerligen den ena som jag aldrig kan glömma. Han log så godt mot mej när han tackade; och sen gat han flickung sen den stora silfverpenningen,