Gotlands läns nya tidning – 10 februari 1860, sida 2

helst som de voro sanna och träffande. Ilan förekom mig som ett naivt lifsfenomen, liknande en af dessa äkta diamanter som ha sitt största värde derigenom att de äro oslipade. Hvilken godmodig lefnads-humor framlyste icke i alla hans ord och handlingar. From till själen och nöjd med sin ringa lott, lefver han i skogens djup en verklig idyll, full af friskhet och behag. Ing: äregiriga drömmar, inga svikna förhoppningar, inga omättliga fordring: ar på ett bättre grumla hans lefnads lycka, som är grundad på det enda beståndande, nemligen Guds fruktan och dygd... När man lär att känna sådana naturbarn, kan man verkligen komma på den tanken att civilisationen gjort menskligheten mera skada iän gagn. Grefven: Ers Kunglig Höghet glömmer att äfven Svenson hade 6llfredställaaönskningar. Prinsen: Något tillhör alla menniskor. Ihs voro likväl af den beskaffenhet, att jag så mycket mera högaktar honom. Sjelf af naturen beg. åfvad med en musikalisk själ, som af yttre hinder icke blifvit utvecklad, är det ju en ganska vacker önskan af honom, att detta icke matte inträffa med sonen. Grefven: Ers Kungliga IIÖghets ädla hjerta ser allt i en solklar dager, hvilket är farligt för en furste som en gång skall bestiga thronen. Svenson och hans gelikar kunna väl intressera för någon tid; men tro mig, Ers Kunglig Ilåöghet! den råa massan är och förblir ett otacksamt följe, som framkommer med nya fordringar för hvarje