— För flera år sedan bodde uti Stockholm tvenne kusiner, födda af mycket fattiga föräldrar; de voro båda unga ,män i verken och dessa hafva, som man vet, knappast så mycket som ljuspenningar i årlig lön. Den ene af dem, som vi vilja kalla Knut, gjorde ett mycket rikt gifte, hvadan han snart kom i öfverflödets sköte hvad verldsligt gods och guld beträffar, men på hjertats sällhet och sann hemtrefnad var han alldeles bankrutt — ty han hade som man säger tagit trollet för guldet och var i sitt äktenskap mycket olycklig. Hans kusin Evert råkade att ordentligt förälska sig uti en ung, vacker men fattig flicka; de gifte sig utan annan utsigt till bergning för den närmaste framtiden än hvad fyra friska armar och tvenne rediga hufvuden kunna åstadkomma. Men hvad gör detta då man älskar hvarandra, och lyckliga vore de unga, delande troget med hvarandra ljuft och ledt. Evert tog renskrifning och hans hustru gaf lektioner i språk m. m. Men familjen förökades och dermed bekymmer. En gång vände sig Evert till den rike kusinen och begärde ett litet penningelån, men erhöll ett bestämdt nej. Under några veckors tid derefter (det var månaderna före jul) märkte kusinerna som tjenstgjorde vid samma embetsverk, att en gammal gubbe, trasig och bedröflig, satt på ett och samma ställe som de gingo förbi och tiggde om en slant. Knut låtsade aldrig höra den bedjande, utan gick likgiltigt förbi. Evert deremot gaf af sina små tillgångar alltid någon liten skärf till gubben. Julaftonen var inne; i Everts boning (2:e små vindskupor), såg det bedröfligt ut; husfadren låg blek och uttärd på en soffa, han hade nyligen tillfrisknat från en svår skjukdom, under hvilken alla den lilla familjens tillgångar blifvit uttömda. 5 mindre barn gingo frysande omkring i det kalla rummet, som endast upplystes af ett smalt talgljus. Den unga hustrun sökte trösta den nästan till förtviflan bragte mannen, hvilken klagade öfver den brist och det elände hvaruti hans familj igenom hans sjukdom blifvit försatt. Han var nu en af dessa, på hvilka skriftens ord: ,tigga blyges jag och gräfva orkar jag icke, kunna lämpas. Det knackade på dörren och den förut omtalade tiggande gubben inträdde. Han sade sig vara husvill och arm och bad att få stadna der öfver natten. ,Kära vän, vi hafva intet att bjuda på, men stadna gerna qvar om du vill, och välkommen i fattigdomens hem, sade Evert med vänlig röst. ,Då skall jag gå och hemta min påse, sade gubben och försvann. — Om en timma öppnades åter dörren, ett ljushaf strömmade emot den öfverraskade familjen; ett julbord, dignande af ljus, julbullar, viner och andra goda saker inbars af ett par karlar, hvilka på den dem åtföljande gubbens vink lemnade rummet. Tiggargubben, nu förvandlad till en ytterst välklädd, glad och fryntlig gammal man, sade fattande Everts hand: ,,min käre gosse, jag är din för 20 år sedan till Amerika utresande farbroder, och hvilken J ansett som död. Med en furstlig rikedom återvände jag hit för några månader sedan, och ville okänd pröfva hvem af eder, du eller Knut, vore mest värdig att blifva min arfvinge. Du Evert har på ett hedrande sätt bestått profvet, som börjades då jag bad dig om slantar då du gick på ditt embetsrum. I afton har Knut med hotelser och spe drifvit mig ifrån sin upplysta våning, men du — — — Hvad som härpå följde af tack