—ä—— — Baraste skräpet nu för tiden, — invände Svenson. — Jag kan ändå inte låta ,fejlan vara i fred. Speleriet är ett arf i slägten liksom raljeriet. Farfar var spelman, far var spelman, jag är spelman och min ,pågablära är spelman, skulle jag tro. — Du tycker således mycket om musik? — sporde Prinsen. — Jag är topp rasande i musik ... Näst min Hanna finns här intet i verlden som jag är så kär i som min gamla ,fejla. Det bor bestämt något gudomligt i hennes bröst; det harjag tydligt förmärkt många gånger ... Jag har gudskelof ett gladt lynne, men stundom händer likväl att jag blir liksom litet ängslig utan att veta orsaken. Vid sådana tillfällen tar jag till ,fejlan och börjar spela. Jag spelar då inga kända stycken, utan rakt utantill, en hel hop som jag hvarken hört förr eller sen; men musik är det af äkta slaget; ty jag känner mej så förnöjd i själen att jag stundom fäller tårar, skam till säjandes . . . Musik är halfva lifvet, skulle jag tro. Som ,pågvalp luffade jag ofta in till staden för att höra regementsmusiken, hvilken gjorde mig alldeles kollrig. Jag ville med allt gevalt bli trumpetare, men detta var icke i fars tycke. Ondt gjorde det likväl i själen, ty jag känner bestämdt inom mig att jag gått långt i den vägen om jag fått någon undervisning. Ondt gör det äfven att jag inte har råd till att kosta på min son, annars skulle han få lära hvad jag försummat; ty godt gry har han i sig.